angelicaiamerika

Det känns att det är nära nu.
Ena sekunden vill jag gråta och krypa under täcket och andra tar jag mig samman. Jag kan nu börja räkna ner på mina tio fingrar hur långt tid jag har kvar. Det gör ont i bröstet när jag tänker på att jag en dag, som kommer fortare än jag kan ana, kommer stå där på flygplatsen och gråta. Inte för att jag ska åka till USA ett år och veta att jag kommer komma tillbaka till Sverige en dag. Nej, för att jag nu ska lämna mitt liv här i Amerika. Det jag har byggt upp, alldeless själv! Och jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka till det. Nästa gång jag ser E & J kommer dom vara större. Aupairvännerna kommer vara hemma i sverige och mitt aupair år 30 minuter utanför New York City år 2011 kommer kännas så långt borta.

För Er som följt mig ända från början kommer kanske ihåg att jag hade en liten avskedsfest någon månad innan jag packade mina resväskor.
Min barndomskompis Anna var med. I avskedspresent gav hon mig en Marabou chockladkaka. Den har jag fraktat över Atlanten och har fram tills nu legat lite gömd i min låda i skrivbordet.
Igår var en kväll jag bara ville få känna mig nere och ledsen. Då kom dendär chockladkakan fram ur lådan. Den var lika god som jag hade föreställt mig och efter 8 rutor var jag inte lika nere längre.
Tack Anna!



Love,
A