angelicaiamerika

Vänner och familj, bekanta och obekanta. Denna måndagen har kommit till sitt slut. Måndagen den 12 december 2011 och jag har nu officiellt klarat av min sista hela dag här i South Orange.
Imorgon vid denhär tiden sitter jag på ett plan någonstans över atlanten tillbaka till mitt "gamla" liv. Till det ända livet jag visste om innan 29 december 2010.

Väskorna är packade, kläderna för morgondagen är framplockade, de flesta hejdå:na är avklarade..

Nu ikväll har vi ätit fisktacos i matsalen för sista gången som en ända stor familj. Jag vet att jag alltid kommer vara en del av familjen B men det kommer aldrig att bli detsamma igen.
Jag kommer aldrig
*Skratta lite frågande över något min värdpappa mumlar fram i slutet av dagen.
*Komma ner på morgonen sömndrycken och säga god morgon till min värdmamma.
*Mötas av mina underbara barn på lördagsmorgnarna med frasen "aaangeeeeeeeeeeeelica!!!"
*Få ett sms av min värdmamma kl8 på kvällen "Vill du följa med till Whole Foods?" för att få lite egentid.
*Behöva säga till J att han måste äta upp sin frukt.
*Fråga E efter vägen (hon är så himla duktig på att veta var allting ligger och har varit min levande GPS under detta året)
*Springa tre varv runt huset för att ge J sina mediciner.
*Äta froyo med Madde en sen vardagskväll.
*Vandra manhattan gator upp och ner tillsammans med underbara Ida.
*gå på bio med Malin en somrig fredagskväll.
*Ringa till Therese när jag behöver allmänt stöd - för hon vet precis vad jag pratar om.
*Lyssna på "Don't stop believen" på tåget in till New York City.
*Äta cheesecake bara för att vi "inte har något annat för oss".
*Sätta in hela min lön på kontot genom bankomaten
*Vara tidoptimist och måste springa till tåget fast att jag har haft 3 timmar på mig.
*Gå in på Starbucks och beställa en pumpkin spice latte.
*Ha manhattan 30 minuter bort.
*Åka upp till the reservation för att kunna se the skyline och känna hur underbar nära jag bor den staden.
*Kunna gå klädd som jag vill utan att folk ska bry sig.
*Vakna upp i detta huset mer.
*Spontansäga "Jag älska dig" till J&E.
*Gå hem från tåget klockan 12 på natten utan att känna mig orolig över att någon ska kidnappa mig.
*Prata Engelska varje dag.

Listan kan göras oendlig!
Men låt oss stanna där.

Det finns så mycket jag skulle vilja få ner på rader. Men just nu känns allt bara så fruktansvärt konstigt. Ja, verkligen konstigt. Jag vet ju att det kommer att hända men jag är inte förberädd. Jag har inte ännu tagit in att jag kommer inte sitta här imorgon. Mitt aupair år börjar lida mot sitt slut.

Jag tror att J började känna på sig ikväll att det är förändrig i luften för först var han jätte arg på mig och sedan ville han bara vara med mig. Älskade unge!

Det har verkligen varit ett givande år! Jag har lärt känna mig själv bättre,
utvecklats som person, insätt att jag inte behöver vara rädd för att prata på engelska och fått lära känna så himla mycket människor. Vad hade jag gjort utan alla underbara vänskapsband jag skapat under året?

Jag har fått en andra familj. Ett andra hem.
Allting blev så verkligt när min värdmamma frågade mig ikväll om när jag ska komma och hälsa på?

Usch och fy, jag kan inte skriva mer för jag bara gråter och gråter och gråter. Krokodiltårarna sprutar verkligen!
Men jag vet att detta inte är slutet, utan början på något nytt!
Och mottot jag haft hela mitt år, som jag fortfarande håller fast vid;

Don't cry because it's over
Smile because it happened

Vi hörs i swe.

With lots of love,
A